Försöker jag säga till mig själv för att hålla mig positiv över vädret. Jag fightas med Melwin varje morgon över säsongens kläder. Galonishängslen som åker ner, vantar som krånglar, fleecisar som knögglar sig, mössan som drar i håret. Listan är lång över vad en tre, snart fyra åring kan komma på för problem över sina lager kläder.

Jag lämnar av honom hos Pernilla och vi är dyngsura. Nej, jag tar inte bilen för vi har köpt en stor hund som måste röra på sig mycket mycket varje dag. "Det finns inga dåliga väder!" Fuck off...

Moss kissar och kissar och bajsar och bajsar och jag springer efter med blicken fixerad vid bajsstället på ängen så jag inte tappar bort högen. Nåde den som inte plockar upp efter sin hund.

Jag går omvägar tillbaks hem. Vagnen studsar över leriga snoriga ängar och Milous lilla huvud studsar på kudden så jag tänker att jag måste lägga in en kudde till så hon inte får bestående men av allt skakande. Närå, hon sover så djupt och sött så. Hon sover sååååå djupt så jag har idag, i morse innan vi drog iväg, förberett DVD:n med ett Body Pump pass! Vikterna från SATS står redo med mattan framför TV:n. Carro ska träna idag! Milou ska fortsätta sova minst en timme till på verandan. That's my plan!

Men jag hinner faan bara sätta foten på verandatrappsteget så vaknar ungen och tittar upp mot mig och ler. Skitgulligt, verkligen! Men inte idag. Jag vaggar vagnen i 10 min över en trädgårdsslang som ligger på verandan. Skump skump, men hon är klarvaken och hennes underbara leende som jag älskar så mycket ser nu ut som ett hånleende. "Hahaha, nu ska du amma mig mamma! I 30 min. Sen ska jag mystutta i 30 min till. Sen ska jag kräkas över ditt knä och sen över axeln. Sen är det skönt och bajsa, helst så det går igenom både body och strumpbyxor!"

Tiden hemma krymper och krymper och sen är det dax att klä vagnen som en kuvös igen, trycka ner ungen med overall, koppla Moss i selen och gå och hämta Melwin.

Nu har jag skrivit av mig en liten dynghög bitterhet. Ska upp och byta på Milou nu. Hon har tuttat i 30 min och bajsar igenom hela sin outfit. Body Pump setet ligger orörda på golvet framför mig och jag hoppas på att kunna kötta loss iallafall några låtar nu när Milou är fulltankad.

Idag vickade jag Strong Mama i centrum! Jättehärligt att ta på sig headsetet igen och heja på folk!
Milou skötte sig jättebra och sov i 10 min, var sen vaken och satt och tittade nyfiket i säkert 30 min, sen ammade jag vid stretchen.

En lyckad SATS premiär!

Bo, vår hårigaste familjemedlem, har sakta men säkert, dag för dag, med största respekt och försiktighet, närmat sig vår minst håriga familjemedlem. Nu ääääälskar han att lägga sig då nära han vara kan, helst på henne när hon sover. Han har full koll och tittar och snosar på henne när hon andas och drömmer. Hon sover djupt och tryggt under hans beskydd. Så sött!

Ååååh, jag är så glad!!! Jag var på SATS möte idag inför vårterminen och jag tilldelades två klasser! Body Pump på onsdagar kl 19.30 och Body Pump söndagar kl 16.30 från och med Januari!

Fyyyy fasen vad härligt!!! I'm back!!!

Historien kring minskningen av specifika sjukdomar är inte ristad i sten. Det finns variabler och flera faktorer – inte bara vaccinationer – att ta hänsyn till när man analyserar resultaten.

Epidemiologiska undersökningar visar att dödligheten i polio minskade med 82 procent före 1956 i England och Wales. Samma mönster ses i Frankrike. Vaccinet hade ingenting att göra med minskningen.

År 1966, tio år efter att poliovaccinet togs i allmänt bruk, visade den övergripande statistiken att antalet poliofall återvänt till samma nivå som på 1920-talet. Och idag hävdas det att den enda källan till insjuknande i paralytisk polio är poliovaccin.

Oavsett varför polio inte längre ses som ett stort hot, har poliovaccinet haft fruktansvärda konsekvenser som få människor vet någonting om. I sin fascinerande bok ”Mary, Ferrie and The Monkey Virus” ger författaren Edward Haslam en kortfattad beskrivning av poliovaccinets uppkomst.

Idag kommer många amerikaner inte ihåg vilken fruktansvärd förbannelse ”polioepidemin” var. I början av 1950-talet förlamades mer än 33 000 människor i USA, varav de flesta barn. Flera dog en långsam, fruktansvärd död på grund av polio varje år. Ordet ”polio” satte skräck i hjärtat på föräldrar. Anledningen var överförbara virus som först smittade slemhinnan i tarmen, sedan blodet och slutligen nervsystemet där det förstörde offrets hjärnstam. Skillnaden mellan att sluta som krympling eller död bestämdes av skadornas omfattning på hjärnstammen. Sjukhusavdelningarna var fulla av maskiner, järnlungor, som var till för de patienter som blev för svaga för att andas själva. President Franklin Roosevelt själv var lamslagen av polio, och framtagningen av ett poliovaccin blev ett nationellt vetenskapligt arbete uppbackat av de mäktigaste politiska krafterna i landet.

March of Dimes-kampanjen insamlade miljontals dollar i mynt från skolbarn över hela landet, för att finansiera forskningen. Resultaten var uppmuntrande. I början av 1950-talet kom Jonas Salk fram med en modig ny idé för att eliminera alla tre stammar av polio på en gång: Odla poliovirus i labbet, döda dem och sedan injicera friska barn med döda virus. Immunsystemet skulle detektera närvaron av viruset och på så sätt bilda skyddande antikroppar. Barnens fullt beväpnade immunförsvar skulle vara redo att avvärja varje levande poliovirus som attackerade dem i framtiden. Salks försök år 1953 och 1954 ansågs framgångsrika.

Fem laboratorier började tillverka vaccinet. Förväntningarna var höga, en födelsedagsfest skulle hållas för Franklin Roosevelt. År av forskning, miljontals dollar i investeringar och ödet för tusentals barn skulle resultera i den mest omskrivna och efterlängtade händelsen i den medicinska historien.
Barn förlamades och dog av vaccinet.
Bernice Eddy, en bakteriolog på National Institute of Health (NIH), blev tillsagd att testa säkerheten på de nya poliovaccinen. När hon injicerade vaccinet i sina apor, föll de förlamade ner i sina burar. Eddy insåg att viruset i vaccinet inte var dött som utlovat, utan fortfarande vid liv och redo att föröka sig. Det var dags att slå larm. Hon skickade bilder på förlamade apor till NIH:s ledning och varnade dem för en kommande tragedi. En handfull framstående läkare från hela landet klev in i striden för att intyga säkerheten. En av läkarna, Ochsner, ympade sina egna barnbarn för att visa sin övertygelse.

Injiceringen av vaccinet fortsatte enligt planerna. Inom några dagar började barn insjukna i polio. Några förlamades och några dog. Uppskattningar varierar kraftigt. (Sanningen kommer aldrig att bli känd.) Ochsners sonson dog. Hans andra barnbarn drabbades av polio men överlevde. En sänkt stämning utbröt. Huvuden rullade överallt. Sekreteraren för vård, utbildning och välfärd avgick. Direktören för National Institute of Health, Dr William Sebrell, avgick. Detta var det största fiaskot i medicinsk historia.

Ett annat, säkrare vaccin som utvecklats av Albert Sabin sattes in. Det var tillverkat av ett försvagat levande virus istället för ett dött virus. Det fungerade. Polio var historia, framtiden var säker – verkade det som.
Efterdyningarna av poliovaccinets fiasko. Stora pengar har betalats ut till offer för poliovaccin. De två stora namnen inom poliovaccin – Salk och Sabin – pekar finger åt varandra. Först attackerade Dr Sabin Salkvaccinet. Senare vittnade Salks son till förmån för en man som drabbats av paralytisk polio efter det orala poliovaccinet (framtaget av Sabin). Detta var 1982 och mannen tilldelades 10 miljoner dollar.

En far drabbades av ”irreversibel bulbär poliomyelit” som förlamade lungorna 10-12 dagar efter hans dotters immunisering. Informationen om att någon i omgivningen löper risk att smittas av polio då de kommer i kontakt med någon som tagit det orala vaccinet försummas.

Det mesta av denna information finns inspelad – ändå är det få människor som känner till historien om poliovaccinets fiasko. Istället har allmänheten blivit hjärntvättad till att tro att Salk- och Sabinvaccinerna var undermedel i modern tid.

Melwin är avlämnad hos Pernilla och dagens långpromenad står på tur. Det har börjat regna nu och jag har som vanligt glömt bort mig själv. Vagnen är täckt med regnskydd, Melwin har galonisar, stövlar och regnjacka, Moss bryr sig inte en sekund om regnet men jag blir blöt för min ljusgråa hoddie drar åt sig regndropparna som torkad jävla adventsmossa, slurp.

Milou är alltid nöjd i vagnen numera och sover mellan 2 till 3 timmar varje morgon/förmiddag, mys mys. Men nu skriker hon för full hals och vrider sig och försöker suga sönder kudden. Jag går på en lång raksträcka men har till slut inget annat val än att stanna och amma min lilla böngrodd mitt på gångvägen med trafiken susande förbi bredvid.

Regnet envisas så jag går till närmsta trädstam för skydd, släpper loss Moss så han får rocka loss på gräset och börjar fippla fram ena patten bland alla dragkedjor och lager tyg. Pill, pill, fippel, fippel, håva fram vårtan i dagsljuset. Milou dunkar sitt huvud mot min väst och grymtar som Griseknoen. Jag blickar argt upp och ser att just "mitt träd" har tappat alla löv så jag blir lik förbannat blöt. Jag släpper på handbromsen och rullar in under nästa träd med lite mer frodig krona, tack. Jag ska inte ge mig och gå raka vägen hem. No no no, jag ska gå MINST en timme till, om jag så ska drunkna på vägen.

...o ammar o torkar mjölkspyor...
That's my day.

OBS! Köp aldrig vitvaror från IKEA!!!

Dagarna går här hemma. Fort som bara den! Jag lämnar Melwin på morgonen, Moss i kopplet, Milou i vagnen. Efter en timme är jag hemma och stretchar Moss, kör igång en maskin tvätt, städar, ammar. Kl 15 hämtar vi Melwin och sen är det typ dax att göra middag innan Toobi kommer hem. Jag somnar i soffan varje kväll, som en gammal gubbe.

Milou är en glad skit! Hon vill vara med mycket och är nöjd för det mesta. Hon följer oss med blicken och lyssnar efter alla roliga ljud. När hon protesterar mot nåt så ska det jäkligt mycket till för att hon ska gnälla eller skrika. Då grymtar hon mest som en gremlins.

Dygnet efter Osteopat behandlingen sov hon endast två timmar mellan kl 10 och 18...suck. Natten var orolig och hattig och mina bröstvårtor var faan bortdomnade när det var morgon och vi hade fått två timmars sömn. Men det rättade snabbt till sig. Hon stånkar och fipplar inte lika mycket på nätterna och hon sover bra på dagarna nu. Två till tre timmar åt gången. Men visst ammas det mycket...jäääävligt mycket. Hon vill vara nära och mysa.

Nappen accepterar hon ganska bra och jag har pumpat ur pattarna och gett flaska två gånger. Gick asbra! Ska köra ett mål flaska varje dag nu så vi inte tappar det som med Melwin.

Nu ska hon i vagnen, Moss måste ut och tömma tarm.

I fredags skulle grabbarna ut med sitt innebandy gäng på O'Learys så vi "fruar" fixade iordning en härlig tapasmiddag hemma hos Lollo med kidsen. Mätta var bara förnamnet...

Jag hade bokat en tid hos Osteopaten Caroline för några veckor sen, innan Milou kom, för att kolla allt efter förlossningen, både mig och Milou.

Milou fick börja. Hon låg och sov medans hon fick din behandling i en kvart. Caroline frågade om hon skrek direkt när hon kom ut på förlossningen och det gjorde hon ju inte, hon bara pep lite. Resultatet av det blev lite tight bröst som Caroline kände. Mer i flödena än strukturellt och det släppte snabbt. Sen frågade hon om hon kom ut i hjässbjudning. Jajamensan, det gjorde hon, nyllet mot min rygg. Hon kände igenom huvudet och Milou var lite för platt över pannan, trycket från förlossningen låg kvar.

Sen var det min tur. Min symfys var sned, låg på olika nivå. Sen var jag trång i hela bröstkorgen. Jag sa att jag hade ont i bröstbenet varje natt eftersom jag ligger så låst på sidan när jag ammar. Livmodern hade fortfarande ett litet drag nedåt som släppte finfint.

Jag ska dit om två veckor igen, innan min träningsstart, det blir bra det! Då får Milou också dig en dos osteopati igen!

Idag MH testades Moss tillsammans med sina kullsyskon på Österåkers Brukshundsklubb.

Det var trångt i bilen när vi drog iväg hela familjen.

Vi valde att Toobi skulle gå med Moss så jag kunde amma Milou om hon skulle vakna i vagnen.

Resultatet var bra! Han reagerade så som en Rottis ska reagera och skotten hörde han inte ens när Tobbe lekte med honom.

Jag fick låna en bärsjal av syster yster. Hon använde den jättemycket till sin Wilmer när han var liten.

Milou har varit väldigt "närhetstörstande" (för att uttrycka mig milt) idag och vägrade somna utan mig i sin närhet idag. Jag gick in på www.sjalbarn.se och kollade instruktionerna till sjalen, ställde mig i hallen framför spegeln med Milou knorrandes missnöjd i vagnen. La min lilla älskade böngrodd i den färdigknutna sjalenboch hon somnade på 30 sek. Det har nu gått 90 min och hon ääääälskar sin trånga lilla kokong! Och jag fick tillbaks mina två händer! Magiskt!!!