Så sa vi till varann vid frukosten i morse, jag o Tobbe. Melwin är så sjukt jävla påfrestande nu så vi håller båda två på att sjunka till botten. Han ska helst vara siamesisk tvilling med mig dygnet runt. Visst, han sover hela nätter men vaknar 05 eller senast 06 för att komma till vår säng och tumla runt, klättra, kasta sig hit och dit....på mig. Varje morgon är en mardröm och vår utmaning börjar där. Inte så lätt att gå upp och göra iordning frukost när starten blir som den blir. Jag kan inte gå som jag vill i huset utan att han grinar efter mig när jag går upp eller ner för trappan. Läser jag för en gångs skulle en tidning eller bok när han är vaken så ska han ta den eller sätta sig på den. När Tobbe håller om mig eller jag honom så ylar han och sliter och bänder våra händer ifrån varann så han får mig för sig själv. När vi sitter och äter vid bordet så sträcker han sina händer mot mig och vill sitta i mitt knä. Heeeeeela tiden får vi psyka honom, avbryta mönstret, distrahera med annat för att behålla husfriden. Jag orkar snart inte mer och vill bara bort från alltihop. Idag var planen att åka till stan och gå den promenaden som jag och Tobbe gjorde vår första dejt! En supermysig ide av min älskling. Men jag har knappt energi till det. Hur ska Melwin bete sig då? Kommer vi bara att få ränna efter honom med diskbråcksryggar...kommer han attt sova sina två timmar i vagnen eller envisas med att vara vaken? Jaja, jag smyger upp på övervåningen och gör mig iordning så vi kan åka. Ska bara kolla en auktion på Tradera som jag håller. Då hör jag hur Melwin kommer upp för trappan...fan, jag har glömt stänga grinden...fuck. Jag skyndar mig att logga in och så hör jag "heeeeeeeeeej" i trappan och min lilla älskling lyser upp när han ser mig. Jag sätter honom i mitt knä och så kollar vi på lite foton på datorn som han tycker om. Efter en minut så börjar han terrorisera igen och jag känner svetten rinna i svanken. Trycker på alla tangenter, vrider sig hit o dit i mitt knä så det poppar upp nån konstig inställning på skärmen. Stubin Carro, stubin var det. Jag orkar i 5 minuter, sen brinner det av igen och jag ryter till och sätter honom på replängdsavstånd på pallen bredvid. Tobbe kommer upp för trappen"Vad fan gör ni? Jag trodde vi skulle åka?"säger han. "Ja, jag är nästan klar, skulle bara komma bloggen och tradera"  svarar jag. "Jag hör att du inte har så bra stubin idag iallafall" suckar han. Jag skriker "jävla idiot, du är det sämsta stödet man kan få!" efter Tobbe när han går ner igen och så är det hela som det brukar igen...loovely. Det var den härliga dan, som jag faktiskt hade sett fram emot nu när jag nästan var klar att bege mig iväg. Jag vill så gärna att vi ska orka ha tålamod och allt det där, bla, bla, bla. Att vi ska vara en härlig liten familj som älskar att vara i varandras sällskap. Att vi skulle komma varandra närmre för att vi har barn ihop. En härlig liten son som ju är helt underbar. Nu känns det tvärtom. Vi får ju för faan inte ens ta i varann. Även om vi skiter i att Melwin protesterar så blir det en stress man helst undviker. Kanske blir det bättre i Frankrike. När vi får miljöombyte, värme, sol, bad, mys mys. Hoppas, hoppas så hjärtet brinner för nu sitter jag som vanligt o bölar och längtar. Längtar efter att bara få hålla om min älskade Tobbe som jag älskar så hjärtat värker. Som på "den gamla goda tiden". Nu vet jag inte ens vart han befinner sig. Han drog ut med Melwin och huset är tomt.

Vi orkade hålla stubinen i ca 40 minuter.