Jag drömmer att jag har ett stort sår på ena skinkan som svider och bultar. Vaknar och fingrar under rumpan och hittar fjärkontrollen. Ser ut som jag har en rektangulär krater där nu. Tobbe vaknar inte till sin väckarklocka, men det gör Melwin. Upp med tuppen, tur att det är ljust. Bo & George har tokfnatt och river omkring i mina sovrumsgardiner så det blir långa maskor och trådar som hänger överallt. Jag checkar av hur ryggen mår, vrider försiktigt höfterna hit o dit och den känns mycket bättre idag, skönt. Tar mig försiktigt upp ur sängen, ungefär som en gammal dam på 134 år med reumatism, går in i Melwins rum för att tända upp i akvariet och ge fiskarna mat. Då ser jag att jag glömt Melwins välling pipmugg på golvet....som nu är utskvätt i halva Vällingby...torka, torka.. Jag bannar mig själv för att jag glömmer allt hela jävla tiden. Jävla Alhzeimersidiot. Det måste ju vara bara för att jag har ont i ryggen som jag tänker på det men när jag kommer ner på nedervåningen så ser det fan trickfilmat ut. ALLT ligger på golvet. Servetter som dragits ut ur kökslådan, grillbestick, durkslag, fryspåsar och faan vet allt. Det är typ tomt på alla hyllor och bänkar. Förmodligen ser det ut så här varje morgon, bara att jag inte tänker på det, men idag sliter jag mitt hår och svär långa haranger som knappt får skrivas i text. Och när jag är förbannad så maler jag hela tiden: "Ja, ja, jag vet att jag är en dålig morsa, stackars dig som får umgås med mig hela dagarna" "RÖR INTE!" "Skynda dig Carro, skynda dig, macka till Nöten, koka gröten" "Ja, men det är ju själva helvete att du ska skita på golvet just nu, kattjävel!" "GÅ INTE FRAMFÖR MINA FÖTTER!!!" "BOOOOORT" "Låt mig vara ifred!!!" "RÖÖÖÖÖR INTE!!" "Ja, men självklart, trodde du att du skulle få äta i lugn och ro Carro, är du dum i huvudet" "Nej, nej, torka upp vattnet nu, innan alla går i det."osv. Jag spyr av min egna röst, orkar inte ens med mig själv.

Nu mår jag bättre, tur att jag bloggen så jag får avreagera mig och vara lite martyrisk. Då blir allt bättre sen.
Har precis blivit klar med en av dom bästa böckerna jag läst. "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skärlinger. Ni vet hon i Solsidan. Såååååå sjukt genialisk! Hon skriver bla:

"Jag är så jävla trött påsuperdupermorsor, självuppoffring, martyrskap, husfridsknull och falska glättiga fasader. Jag längtar efter verklighet, sårbarhet och magar med hudbristningar. Efter människor som vågar vara sig själva utan djupa klyftor mellan hur dom känner sig och vad de verkligen visar upp. Efter nya Marior som av egen vilja och egenfunnen kåthet vågar be sin Josef om helt egoistiskt sex när lilla Jesusbarnet somnat. Mammor är väl också människor, eller? Sårbara. Svaga. Vilda och ömma. Känslor som kommer och går. Tänk om vi skulle våga vara oss själva för en stund innan vi dör. Tänk om vi skulle fatta hur jävla vackra vi är"


Mia, du är min fucking idol.