Jag o Melwin satt i hans rum på övervåningen och läste i en bok. Jag var så sjukt trött så jag höll på att somna hela tiden. Kändes som jag hade varit ute o festat i 3 dygn typ. "Nam nam" Nam nam" tjatade han hela tiden och till sist släpade vi oss ner mot köket för att starta med middagen. Undervåningen var kolsvart och jag bar på Melwin nedför trappan. Så känner jag hur jag famlar till med ena foten i mörkret och slår världens jävla vurpa ner i golvet! Melwin flyger fram med nyllet ner i golvet och skriket som en stucken gris! Ett skrik som jag inte hör ofta. Fuck! Jag missbedömde trappstegen och trodde vi var nere när det var två steg kvar! Jag var helt ok men Melwin blödde kraftigt ur munnen och höll upp höger hand i luften. Jag trycker in ett finger i munnen och ruckar på alla tänder och ser ett litet jack i läppen. Pust, skönt, inget värre där. Kollar igenom armen och ser hur tummen svullnar upp på typ tre sekunder! Jag får absolut inte röra och han fortsätter skrika och håller upp handen i luften.  Shit, den är bruten! Ringer till Erika, hon e sjuksyrra och som tur var ledig ikväll. "Vart fan ska vi åka?" Det slutade med att vi hämtade upp Erika i Spånga, drog till en Närakut bredvid Astrid Lindgrens. Väntade 40 min på läkaren som misstänkte en stukning. Röntgen, vänta en timme. Ta en bild till. Kom till läkaren igen. Spricka i tummen löd diagnosen. Inget att göra på småfolk. Läker av sig självt på 10 dar. Skönt! Under dom tre timmarna vi rände runt i långa korridorer och in i hissar, vänta i väntrum så var min älskade lilla Nöt så jädra glad och nöjd med livet! Han lattjade runt och försökte heja på dom andra barnen, sa hej till fiskarna, körde runt med vagnar, byggde med klossar, vred på leksaks spisen. Glad heeeeeeela tiden trots att han inte ätit mer än små russin och kex på över 6 timmar, trots en trasig tumme som liksom hängde med på hans äventyr där han skulle trycka på alla hissknappar, öppna alla dörrar. Såg lite kul ut!

När man har varit på sjukhus så där en vanlig vardag i ens liv och möter familjer vars barn bor på sjukhus. Vars föräldrar som oroar sig dagar och nätter för sitt älskade barn som är sjukt. Deras vardag...rullstolar, dropp, slangar kors och tvärs, trötta, blanka ögon, smala små kroppar som kämpar...hopp som tänds ...och hopp som släcks.. Ja, faan vad jag älskar livet då. Fan vad jag älskar att kämpa med en trotsig skitunge som inte vill gå till garaget på morgonen, som kastar mat i köket, som skriket så trumhinnorna brister. Som vaknar kl 04 och ropar glatt "MAMMAAAAAAA, HEEEEEEEEEJ!!!" För han är frisk.

JAG ÄLSKAR DIS SÅ JÄÄÄÄÄVLA MYCKET MIN ÄLSKADE LILLA SKITKORV!!!

Vad skulle livet vara utan dig??? Förbannat tråkigt!