Dagen till ända. Klockan är strax 21.30 och min sista kund har precis åkt hem. Det har varit en lång dag som startade så bra! Jag lämnade Melwin kl 9.30 hos Lena. Dom skulle ut o leka i snön och jag hjälpte till med alla vantar, mössor, strumpor som korvade sig...hur fan orkar hon? Jaja, jag tuffade iväg till SATS för att hålla ett av mina "nyårsmål" Tänka mer på mig själv och träna själv varannan onsdagförmiddag innan jobbet. Jag var färdigduschad och satt och åt i personalrummet när Tobbe ringde. "Dom har ringt ut oss igen, jag kommer inte att kunna hämta Melwin idag" Jag lämnar Melwin alla dagar i veckan och hämtar alla dagar i veckan ...utom varannan onsdag då jag jobbar sent i Arninge. Varför kunde det inte snöa igår...eller i förrrgår...eller i helgen...eller imorgon??? Det kommer alltid snö när vi verkligen inte vill att det ska komma snö! Min ilska gick naturligtvis ut över min karl och vi slängde på luren samtidigt och jag kände hur jag fick dåligt samvete på en millisekund. Jahapp...jag ringde och kollade listan på förstaget och dom roddade om så jag masserade in min rast och kunde sluta 30 min innan Lena stänger. Stress stress i livet, hoppas det inte är köer.
Vi kom iallafall hem, jag o Nöten, hungriga som svältande hyenor på stäppen och det enda jag kunde hitta på var våfflor till middag. Snabbt, gott, ja, let´s rock. Melwin satt uppflugen på köksbänken och slafsade i sig en burk med makrillfile..stackars barn. Jag kände hur min stubin var kort och jag var så sjuuuuukt hungrig eftersom jag inte hunnit med min rast på eftermiddan. Skynda, skynda. Jag rör snabbt ihop smeten och drar ut skafferiet för att ta bakpulverburken. Då ligger hon där. Upplyst av en liten bit ljusstrimma som sökte sig in i mörkret. Blå och röd med stjärnor på. Gul text som sa"Kom och ät upp mig nuuuu!" En Dumle kola. Tappad mellan alla mjölpåsar och burkar. En liten ensam Dumlekola som inte fick vara med i min jul RockyRoad i år. Det kändes som att jag rörde mig i slowmotion. Världen liksom gungade till. Där stod jag urmärglad efter en hård dags jobb och en otålig unge på köksbänken (som för övrigt luktade gammalt kön efter makrillfilen...fan, vad det stinker, blääää...) Jag känner en våg av gåshud välla upp inom mig och lägger huvudet på sned, ler dumt och suckar högt som en nyförälskad flicka. Jag drar ut skafferiet en bit till, sträcker mig in bland alla ingredienser, sträcker ut mina ömmande fingrar och fumlar efter kolan. Jag har inte ätit socker på tre hela dagar och hela min kropp skriker högt av abstinens! Jag håller Dumlen framför ansiktet och drar i ändarna på kolan så den tvinnas upp mellan mina fingrar. Trycker in den i munnen. Suger upp den mot gommen och svimmar sen mot det hårda köksgolvet.....

Nääääääääääääää, hahahahahahaha! Men inte långt därifrån! Det var så ljuvligt underbart! Det var som att nån liten gud ändå fanns där mitt i livet och gav mig en gåva denna stressiga dag i en småbarnsmammas liv. "Ge inte upp Crudi, håll ut!" Ett ögonblick jag aldrig glömmer. Dagen blev bäst!