Vad faan skulle jag göra utan er i mitt liv? Dö, typ? Ja, eller kanske inte dö, men inombords skulle jag vara halft död...jag skulle gå omkring med en massa ilska o tomhet i mig och det skulle verkligen fattas en stor del i mitt liv. För er kan jag berätta vad som helst. Jag kan visa precis hur jag känner och tycker om saker o ting och ni lyssnar om jag har nåt viktigt på hjärtat som måste ut. Vi kan apa oss hur jävla mycket som helst och sen växla om till att bli tokallvarliga på en sekund....nästan iallafall. ;) Jag kan åka hemifrån och vara på förjävla dåligt humör och spotta vindrutan fläckig av ilska för att sen när jag träffar er, känna en stor bubbla av lycka och glädje bara välla upp i kroppen och jag vill bara vråla ett gigantiskt RonjaVårSkri så stämbanden spricker! Ja, fan, det är så det känns!
Jag tror våra karlar har lite svårt att förstå det där...Tobbe iallafall. Han har ifrågasatt flera gånger hur jag kan vara så arg innan jag åker hemifrån för att sen komma hem och lysa som en solstråle. "Ska du verkligen iväg nu, du som är så sur?" Tror han kliar sig lite i skallen och kommer nog aldrig fatta, hur mycket jag än beskriver, hur mycket mina vänner betyder för mig. För det vill jag att ni ska veta att ni gör, äh, det vet ni redan såklart. Jag har också förstått mer o mer vilken tur jag har att ha stött på er, det skall verkligen inte tas för givet! Inte alla har sån tur! Jag blir alldeles tårögd när jag står här i vardagsrummet med strumporna täckta av torra barr (granjäveln ska ut idag) och längtar som faan tills jag får träffa er igen. Längtar, längtar och längtar lite till,
för jag älskar er!