Jag är gravid för andra gången i mitt liv. Det är ju ganska oundvikligt att inte jämföra min andra graviditet med min första med Melwin. Det blir ju liksom så. Med Melwin så var jag lycklig och harmonisk och kände en sån enorm kärlek till detta lilla liv som växte i min kropp. Jag var starkt hormonpåverkad så klart (jag är ju yberkändlig för hormoner) och grät mycket, men mest av lycka och kärlek. Hade några svackor då och då men över lag så mådde jag så himla bra. Kroppen samarbetade och jag tränade på gymmet och körde pass nästan till slutet. Jag upplevde att min kropp var gjord för att vara gravid!

Nu, den här gången.. Jag har varit gravid i över 7 månader och har väl varit så där "förstagångsgravidglad" typ 2 veckor totalt. Resten av tiden har jag varit ledsen, deppig, uppgiven..så arg så jag har förstört saker i vårt hem. Slagit sönder saker och betett mig så illa mot min familj så jag går omkring med konstant dåligt samvete. Jaja, skit i det. Hormonerna flödar och strömmar genom min kropp som ett gammalt Niagarafall. Helt normalt. Men eftersom jag jämför med första graviditeten så kan jag inte låta bli att känna mig besviken. Jag ville ju va så där härlig igen, strålande och myyyyyysig! Om jag sitter för länge så hugger det i symfysen och SI leden på höger sida skriker till ibland. Det tar lite för lång tid att resa mig till ståendes och jag blir lika arg varje gång.

I morse så ville Melwin ha en macka i sängen så jag klev upp och slog en drill på toan innan jag gick ner i köket för att steka ägg till våra äggmackor. Jag satte mig på toan och pissa o sket. Torkade mig och kände min lilla kompis i röven. Herr Hemoroid har nämligen kommit tillbaka. Han kom till mitt liv under förlossningen med Melwin. Han sa adjö efter några veckor och har tydligen saknat min kropp sen dess för nu har han tagit sitt pick och pack och lagt sig till rätta i min anal utan en tanke på att försvinna förens bebis är ute. Myyyyyyyyyyyysigt. "Här bor jag så bra så" Klev av från toan och ser blöta fotavtryck på det svarta klinkersgolvet. Finfin fotsvett. Happ. Tog på mig morgonrocken och hade bara bh under. Magen pressar isär tygen så jag knyter skärpet under pattarna och låter det glipa från magens topp och fortsatt ner. Började garva när jag såg mig själv i spegeln i hallen. Fyyy faan vad jag ser ut. Gav Melwin sin macka men han ville äta i köket så vi satte oss ner på varsin stol och började tugga i oss våra härliga äggmackor. Så rättar jag till mig på stolen och känner hur en pust av könslukt slår emot mitt nylle som en ljummen vind av yoghurt. Jag stannar till mitt i en tugga och tänker att jag faktiskt aldrig känt mig själv lukta så här! Så här starkt! Jag har så sjukt mycket flytningar så det är som ett helt jävla släktträd av sniglar har flyttat in i mitt underliv, grannar med Herr Hemo! "Vad är det mamma?" frågar Melwin. "Nä, jag bara tuggade på ett frö från mackan" hör jag mig själv säga. "Ok" svarar han och fortsätter äta.

Små barn små barn. Och ni pappor också för den delen. Om ni bara visste vad vi går igenom för er. Och för oss också så klart! Vi förändras i kroppen, vi blir osams med tyngdlagen, vi får krämpor, vi kämpar i nästan ett års tid med hormonpåslag och kroppssymptom. Men jag skulle inte vilja vara man. Tänk att aldrig få känna hur en människa rör sig inuti sin kropp! Att inte få känna känslan av att man är världens starkaste kvinna efter en förlossning! Att man har skapat ett liv med sin kropp! Nu har jag bestämt mig för att försöka njuta av dom sista två månaderna. Ska verkligen försöka. Jag vill nog inte ha fler barn så det betyder gravid för sista gången. Jag längtar så jääääävla mycket efter min bebis nu. Jag vill träffa den här lilla personen NUUUU! Jag längtar efter förlossningen som faan. Jag vill att det ska vara time och känna dom första tecknen på att det har startat. Var ju hos syrran igår och hon sa. "Men tänk på att inte ha för positiva tankar inför förlossningen Carro. För det gör ju faktiskt sjukt jävla ont! Och du sa sist att du inte ville göra om det igen på läääääänge" Jag vet. Men jag vill jämföra en sista gång. Jag vill känna den där känslan igen. Smärta, litet uns av panik när det precis ska ut, jag vill andas så där bra igen. Tja, vi får väl se hur det går.

Nu ska jag ta en riktigt härlig dusch. Packa in håret med inpackning, skrubba skinnet så det blir lent och härligt. Smörja in mig med min nya bodylotion som jag köpte på kryssningen. Osså en liten dutt Aqua Di Gio på det! Fix!