Jag känner mig trött i kroppen. Seg, stum, syra i musklerna, ont i knäna och torr hud.
Jag tror det beror dels på sömnbristen dom senaste tre veckorna när båda kidsen var förkylda. Fan, det finns inget värre (typ)än att inte veta hur länge man får sova! Tortyr AB.
Jag känner av belastningen på min kropp. Den är tung. Jag brukar aldrig tänka på det annars men nu gör jag det. Upp tidigt med tokspeedade barn (japp, Milou gillar att vakna tidigt, ca 05) Aldrig sova längre än max 05.30, vardag som helg. Kämpa ute med vagnen, massera folk, hålla pass, städa hus, laga mat, tvätta, bärs Milou i bärsele som hon ääääälskar. Mina axlar skriker. Och knän....jag tippar på att jag gör minst 150 djupa knäböj med henne i selen varje dag.

Sen har vi vår underbara begynnande vår, not. Jag har haft tålamod med vädret den här vintern och verkligen kämpat sammanbitet varje dag med isiga gator, hund, bajspåsar, barnvagn, akutamning på busshållplatser, overaller dom korvar sig, vantar som tappas, oändliga snövallar som jag burit vagnen över..ja, det tar helt enkelt aldrig slut. Jag orkar fan inte mer. Idag när jag var ute med Moss och vagnen så kunde jag knappt heja på grannen för hela fejset var stelt av vind och kyla. "Häi häi, hu e lägat?" Usch, jag kokar inombords.

VÅÅÅÅÅÅR!!! WHERE THE FUCK ARE YOU??? I NEED YOU!!!

Jag la mig platt på golvet ikväll och bara sndades och stretchade sen ut hela kroppen i 45 min. Bände varenda muskel jag kom åt. Sköööööönt!

Nu känns inte knäna längre och axlarna känns mjukare. Sovdax.

Imorgon är en ny dag.