Jag har blivit psykiskt fucking jävla störd. Jag har en alien i min kropp som säger åt mig att vara arg och skrika könsord så hela Vällingby skälver av rädsla. Typ... Allvarligt. Jag kan inte kontrollera mitt humör. Jag kommer hem go och glad från jobbet, hämtar Melwin, lagar middag till familjen...sen smäller det. Fan, ibland utan att jag ens kan hitta en anledning. Jag tål ingen i min närhet. Katterna, hunden, barn och karl är rädda för mig och kryper längs med golvet när jag marscherar fram genom huset med stenhårda hälar, pang, pang, pang, pang. Jag smäller hårt i dörrarna, skriker åt alla som är i vägen och slänger mackor på golvet så det sprätter skinka och ost uppåt väggarna. Jag kan helt enkelt inte stoppa det! Det liksom växer i min kropp som het lava ur en vulkan, som att försöka hålla igen en kaskadspya som väller fram genom strupen...fuck.... Mår inge bra av det... I morse brast det när vi klev ur bilen hos Pernilla, jag o Melwin. Hans macka låg öppnad i ryggsäcken och det var smulor överallt. Jag bara skrek rätt ut och slängde den lilla rosa burken med vindruvor i marken. Just då öppnas porten och Pernillas mamma Pia störtar fram och frågar hur jag mår. Jaaaa då, vad fint sörrni. Inte alls pinsamt, neeeeeeej då. Bara lite hormoner så där en torsdagsmorgon. Jag brister och bölar mot hennes axel och säger att det är lite kaos bara...och så hör jag vulkanen inom mig säga " Jag bara hatar den här jävla ungen i min kropp just nu" Eh, vad fan kom det ifrån? Klart jag inte gör! Vilken underbar mamma du är Carro. Så fin, så lugn, så pedagogisk, så full av kärlek. Ja, jag tycker faktiskt att jag är det...eller...VAR FÖRUT iallafall. Åkte hem efter att ha tröstat Melwin som bara grät och inte ville släppa mig. Kände att jag inte orkar klistra på mitt fucking jävla pokerface om 30 min för att ta emot min första kund för dagen så jag har avbokat alla kunder idag. Måste bita ihop till kl 11.30 bara inför mina BodyPump kunder. Då brukar jag bli glad på riktigt. Har även avbokat eftermiddagens fika med Melwins gamla kompis Lea från förra dagmamman. Orkar inte ens baka en jävla kladdkaka. Eller, jag kanske ska baka en iallafall, till mig själv...

Det kan inte vara en pojke som ruvar i min livmoder.

Bara östrogen kan framkalla såna här känslor...

Blir det en dotter tro??? Nu börjar jag böla igen...