Melwin har gråtit och skrikit efter mig varje morgon den här veckan när jag lämnat honom hos Pernilla. Han försöker klättra upp i min famn som att det var sista gången vi såg varandra och tårarna stora som ärtor rullar nedför hans små kinder och han snyftar och kramar armarna så hårt runt min hals så jag nästan får andnöd.
Det händer nån gång då och då och jag får alltid ett sms av Pernilla 2 min efter att jag satt mig i bilen "Nu e han strålande glad igen och leker för fullt!" Jag vet ju det. Jag peppar och ser honom i ögonen och berättar att jag snart kommer igen och att dom kommer att få en så härlig dag tillsammans och påmnner honom om att han har ju längtat så mycket efter sina kompisar. Men mina hormoner som bråkar och knuffas i min kropp just nu pallar inte riktigt med morgontortyren. Så fort jag stängt dörren efter mig så kommer tårarna och jag gråter en bit på väg till jobbet. Melwins förtvivlade nylle på min näthinna stannar ett bra tag. Samma sak hände idag. Sms:et kom efter 1 minut "Nu e han glad igen Carro! Nu drar vi ut till skogen! Kram till dig!" Underbara Pernilla!

Melwin har blivit mer mammig nu sen ett par veckor tillbaka och jag antar att det beror på den kommande konkurrensen. Han pratar ofta om att han vill ha en liten syster som han ska visa sina dinosaurier för. Han peter på min mage som har börjat bukta ut lite, drar upp sin egna lilla tröja, blåser upp magen och säger "jag har osså en bebis i magen mamma!" och ler så hela hans ansikte lyser.
Hur ska jag kunna älska ett till barn lika mycket som jag älskar Melwin? Jag fattar ju att det går, hahaha, men ibland kan jag faktiskt tänka så.
De flesta familjer har ju fler än ett barn så kärleken räcker till, herregud, vad mycket kärlek det ska bli!


2009-06-09