Melwin är avlämnad hos Pernilla och dagens långpromenad står på tur. Det har börjat regna nu och jag har som vanligt glömt bort mig själv. Vagnen är täckt med regnskydd, Melwin har galonisar, stövlar och regnjacka, Moss bryr sig inte en sekund om regnet men jag blir blöt för min ljusgråa hoddie drar åt sig regndropparna som torkad jävla adventsmossa, slurp.

Milou är alltid nöjd i vagnen numera och sover mellan 2 till 3 timmar varje morgon/förmiddag, mys mys. Men nu skriker hon för full hals och vrider sig och försöker suga sönder kudden. Jag går på en lång raksträcka men har till slut inget annat val än att stanna och amma min lilla böngrodd mitt på gångvägen med trafiken susande förbi bredvid.

Regnet envisas så jag går till närmsta trädstam för skydd, släpper loss Moss så han får rocka loss på gräset och börjar fippla fram ena patten bland alla dragkedjor och lager tyg. Pill, pill, fippel, fippel, håva fram vårtan i dagsljuset. Milou dunkar sitt huvud mot min väst och grymtar som Griseknoen. Jag blickar argt upp och ser att just "mitt träd" har tappat alla löv så jag blir lik förbannat blöt. Jag släpper på handbromsen och rullar in under nästa träd med lite mer frodig krona, tack. Jag ska inte ge mig och gå raka vägen hem. No no no, jag ska gå MINST en timme till, om jag så ska drunkna på vägen.