Fyyyyyy faaaaaaaan helvetes jäääääävla ... Jag blir tokig. Alltså på riktigt! Milou är inne i nån jääääävla fas där hon ska bli buren hela tiden och skriker som att jag nöp henne hårt med osynliga händer när jag släpper ner henne på golvet. Mina biceps svider. Hon vaknar plötsligt 2 till 3 gånger per natt och bara skriker rätt ut och somnar om direkt bara man lägger över täcket och smeker henne på ryggen. Hon vill absolut äta själv och har börjat knussla med maten. Hon slocknar snabbt i vagnen när hundfan ska ut och skita men vaknar så fort däcken nuddar verandan. jag får aldrig en paus och bara vara. Nån jävla fas är det.

Melwin rymmer varje dag. "Jag går till parken bara mamma" "Ok, men lova att bara vara i parken då, så kommer jag om 5 min, plinga inte på någon för vi är dom enda som är vakna i Vällingby" Jag skyndar på med en grinig Milou som sitter som ett extraskinn på min kropp och Moss som ska ha bandage på sin trasiga trampdyna innan promenaden. Sen får jag leta i hela området efter Melwin. Men han är full gång med att plinga på grannungarna. Klockan är 07 på morgonen. "Ska vi leeeeeeka?"
Jag släpar hem ungen så arg så jag nästan går sönder. Jag biter ihop käkarna så hårt så emaljen spricker och Melwin gråter så han hulkar. Granntanten tittar över sina glasögon på mig med sin mun ihopdragen till ett streck. Jag undrar vad hon tänker men skiter sen i det och ryter vidare på mitt barn som hänger i min arm och dinglar.

Jag vet att barn lär sig konsekvens tänkande vid 10 års ålder men lite borde dom väl förstå eller har jag för hårda krav på en för liten människa?

Jag vill inte titta på klockan och räkna ner timmarna tills Milou ska somna. "Åh, en timme till, det orkar jag" eller "Ja, gå upp på ditt rum du Melwin och rita så hinner jag fixa i tvättstugan" Usch och fy vilken jävla tråkig morsa.

Suck... Nu ska vi till banken för min dosa har lagt av. Jag tror vi köper en mjukglass och blir sams igen. Det blir bra det.